Vi har alldelles för mycket kläder som aldrig används. Och då menar jag aldrig. Just nu ligger det mesta i tvätten och jag skulle behöva ha en riktig tvättdag från morgon till kväll. Men jag tog i alla fall tag i att rensa i sovrumms garderoberna och i en av dom fanns det mesta lite av varje helt enkelt. men nu är det en hel säck som ska iväg med lastbil till något behövande land. Och sen är det två stora påsar som ska iväg till erikshjälpen. Och det jobbiagste med det hela är att jag vet att jag har ungefär 10 gånger så mycket kvar att rensa ut. Men när man rensar ur det gamla får det ju plats med lite nytt och det har ju aldrg skadat. Inte mig i alla fall! :)


Och igentligen har jag inte tid att sitta här för det är tusen andra saker som ska göras. typ städa köket, vilket måste vara det absolut tråkigaste som finns. Sen ska vi klä på oss och gå till tandläkaren och lämna Noah nappar, panta en massa flaskor och sen till morfar och fika. Det finns att göra helt enkelt!




en gammal bild på mina hjärtan!

Idag är en bra dag, en snyggdag en kickass dag helt enkelt. Ingenting skulle kunna få mig att slås ned idag, vad som en skulle hända skulle jag göra det bästa av det och vandra vidare lagom oberörd för dagar som denna får mig att känna mig oslagbar. Som att jag skullle klara precis vad som helst. Och jag vet att just denna dagen skulle jag göra det. Jag skulle behöva såna här dagar mycket oftare. Ungefär varje dag! 

Min karl får magen att pirra lite extra och ungarna får hjärtat att växa sig en storlek större. Idag älskar jag livet, är glad för det fina jag har och är tacksam för att jag finns.  ♥

 

Jag läste precis dom senaste inläggen och skrivit, mitt i allt kaos som sprang omkring i huvudet på mig. Och jag inser verkligen att det var det absolut bästa som kunde hända. Det bästa beslutet jag kunde ta, för det fick mig att öppna ögonen och att verkligen förstå hur mycket Michel betyder för mig. Inte för oss, inte för pojkarna utan mig. För dom kommer alltid ha honom i sitt liv oundvikligt. Det är ju trots allt deras pappa.

Men jag har insett att jag behöver honom för att vara hel, för att känna mig lugn och rofylld. Jag fick panik att att veta att han inte skulle vara kvar på kvällen att han inte skulle vara hos mig när jag vaknade. När jag förstog att jag inte skulle ha honom att dela allt med, barnens framsteg mina framsteg. Att inte dela min glädje i livet med honom, utan det kändes allting meningslöst helt plöstligt. Och jag insåg helt enkelt att jag inte vill leva en dag utan honom i mitt liv, för är det någon som gör mig lycklig är det han. Denna underbara mannen, min man. Jag Älskar Honom!




♥ mina kärlekar!

Jag har tagit ett beslut, ett beslut som jag står fast i och inte ångrar. Jag har valt att leva ensam med mina barn, jag har bestämt mig för att flytta till gränna. Och jag har valt att flytta till Gränna för att det känns 'hemma' och mycket för att jag känner någon sorts lugn där, ett lugn som varit på flykt. Jag vill ha tillbaka mitt lugn och framförallt min trygghet. Min egen trygghet, den som fanns inom mig. Den som alltid gjorde att jag inte har tvekat, men som nu känns längre bort än någonsin. Det jobbigaste med att ta ett så stort beslut var att göra det själv. För jag har alltid lyssnat på vad andra tycker, känner och vill istället för att sätta min vilja och mina  känslor i första hand. Och det har gjort att jag i stort sett aldrig gjort det jag vill utan det alla andra vill för att behaga dom. Och allt det grundas i att jag är fruktansvärt konflikträdd. Jag gör alltid allt jag kan för att slippa konflikter, speciellt i familjen även om det skulle betyda att jag ska vara på 4 ställen samtidigt. Jag är rädd för att såra någon annan med vad jag tycker eller säger. Och många gånger håller jag käften i stället för att stå upp för mina åsikter.
Det finns saker som ett barn inte ska behöva gå igenom under några som helst omständigheter. Men som vissa, och alldeles för många barn med mig ändå får göra. Det finns saker jag minns, som om det vore igår. Men det mesta har jag förträngt, mycket för att jag inte vill minnas och ännu mer som jag helt enkelt inte kan komma ihåg. Det är som att det är raderat ur minnet. Samtidigt som dofter, ögonblick, eller ljud kan få mig att minnas och känna mig så liten igen. Som att det hände igen -precis nu. Och som dom säger, det som inte dödar det härdar.
Utan min uppväxt och alla dess knagliga och snåriga vägar som jag fått ta på vägen hit har det på gott och ont gjort mig till den jag är idag. Och det är jag stolt över. Stolt över vem jag är.

Och jag håller av min familj något otroligt. Jag har kommit underfull med en heldrös med saker som jag inte förstått innan. Och jag kan se varför människor i min omgivning har reagerat på sätt som dom faktiskt gjort under åren på ett annat sätt. Det gör att jag kan säga att jag älskar min familj.



Nej  det är så mycket tankar som springer omkring i skallen på mig att jag inte får rätsida på någonting.
Och just nu känns allting fruktansvärt tungt, som att jag är redo att ge upp på mångt och mycket. Men jag har bestämt mig för att inte göra det hur mycket jag än vill. Jag kan inte göra det, jag har 2 vackra, underbara söner som förgyller mina dagar. Mina små vilddjur som kan driva mig till vansinne och få mig att le i samma sekund.
Dagar som denna känns det som att jag skulle kunna stå mitt i ett folkhav och skrika rakt ut men ingen skulle reagera på att någon står där och skriker i panik. För panik är nog vad man kan kalla det, när man bara vill springa ifrån sig själv och inte behöva komma tillbaka på länge. Panik över att det ligger och gnager inom en..
Och många gånger vet jag inte vart jag ska börja, vilken ände som är minst jobbig att börja i. I do it with babysteps.








snusande små vackra
andetag bästa sömnpillret
på jorden

Livet tar vändningar som kanske inte alltid förväntas, men som kanske är det bästa för alla parter. Eller för en part, det finns tillfällen när man måste vara egoistisk och tänka på sig själv. Jag har valt att göra det, att tänka på mig själv för en gång skull för hela mitt liv har jag levt för att göra alla andra nöjda, jag har varit rak och ärlig bland vänner men när det har kommit till familj har jag gjort helt tvärtom.
Om någon sagt till mig att göra en sak har jag gjort det även om jag igentligen velat göra något annat, bara för att behaga och göra andra nöjda. Jag har alltid lyssnat så mycket på vad andra sagt och gjort "deras" val. Vilket har resulterat i att jag inte har fått lära mig på rätt sätt, eftersom det inte har blivit så många fel på vägen.
Men nu när jag står i ett vägskäl och ska välja själv då blir jag så osäker. Osäker på om det är rätt eller fel, om man ska eller inte ska. Och allt detta på grund av att jag inte har gjort mina egna beslut. Men det är slut nu, jag kommer ta beslut som inte alltid kommer uppskattas av alla i min närhet, men jag önskar och hoppas det respekteras. All kärlek till min familj.


——

Jag har valt att gå min väg
det kanske inte är rätt väg
Och det kanske blir en hård
väg men då är det den vägen
jag måste gå för att få lära mig
på mitt sätt inte på någon
annans sätt, för jag vet att
jag kommer gå stärkt ur detta

Jag ler för att jag har 2 av de vackraste varelser jag någonsin skådat hos míg, jag får dela allt med dom och jag är helt överväldigad av alla dessa fantastiska känslor som bubblar upp i mig när dom kommer springande mot mig på dagis och ropar; MAAMMAAAAA! Det finns ingenting som någonsin kommer kunna mäta sig med denna otroliga lycka. De vackraste och finaste ungarna ever.
Det är en sån obeskrivlig känsla, man kan inte sätta ord på hur man känner. För det bara bubblar upp tusen saker man vill att dom ska veta. Jag kan säga att jag Älskar dom flera gånger om dagen och ändå vill jag bara hålla om dom och aldrig släppa. Jag vill att dom ska veta hur mycket dom ger mig, all den kraft dom ger ifrån sig. All den glädje och kärlek dessa små kroppar ger. 

Livslång kärlek ♥





egoistisk må hända men
nu blir det bara bättre
mina val beslut och hårda smällar
jag har lärt mig den hårda
vägen och fortsätter på min
alldeles egna väg nu

♥Jag klarar detta. jag har mina små solsken genom alla jobbiga stunder!

Vi har varit i grängen i helgen, och jag får krupp på lägenhet nu. Jag vill bara ha ett hus att hyra. Ett fint litet hus lagom nära stan men på landet, så man kan släppa ut barnen utan att behöva kolla dom varannan sekund. Så man kan ligga och sola en stund eller laga mat utan att ha två ungar som står och bankar och slår på ytterdörren för att dom vill gå ut. Japp, det är så jag vill ha det. Jag vill kunna gå halvnaken på gården ( läs bikini ) utan att grannarna hänger över sina jävla balkongräcken. För i dagsläget är det ett heldags projekt att bara gå ut på gården, man ska få med allt cyklar ska med ut leksaker och en massa andra saker man ska ha..
Jo, för tänk vad smidigt om vi hade ett litet hus på landet..

 det är så vi vill ha det.

Jag köpte nya gummistövlar till Jamie lagom till han började dagis, och än så läge har dom inte använts allt för flitigt men jag vet med all säkerhet att dom har varit på dagis. Men nu är dom borta, helt väck. Inte hemma, inte på dagis och inte någon annanstans heller. Det enda jag inte kollat är om dom är hos mamma, och henne ringde jag och väckte efter att hon jobbat natt utan att meddela detta! jag ska ju veta sånt!  ;)



Och jag hoppas verkligen att dom kommer fram för det är inte det första som försvunnit heller. Tuttar, vantar, strumpor och andra småsaker. Mycket irriterande faktiskt. Är det föräldrar som skiter i om dom får på sina barn fel kläder hem? Eller är dom så ouppmärksamma bara? Det kan man fråga sig, frustrerande minst sagt!

  Mina barn är allt för mig. Allt och lite till, och det har jag alltid vetat. Men sedan jag började jobba har jag verkligen förstått vad dom verkligen betyder och vilken stor grej det igentligen är. Att vara mamma, det är nästan som att vara superkvinna ibland. Med abslout sanning i dom orden. Som mammaledg hinner man en jävla massa om man vill, dum nog så har jag kanske inte alltid utnyttjat tiden som man i efterhand önskat att man gjorde. (lätt att vara efterklok) Men nu när jag börjat jobba och inser att man ska hinna allt det man gjorde när man var hemma, fast på mycket färre timmar. Jo då gäller det att göra det också! Få ihop allting med dagistider, busstider som ska passa med jobbet, städning, tvätta och inte minst ha tid över till barnen och sig själv också.

Då gäller det som min mamma alltid säger att ha rutiner jag har inte kommit in i det än. Men jag hoppas att jag kommer göra det snart. Och jag tror också att jag kommer göra det, hitta rutiner och en rytm som passor i vår familj. Det är jag helt säker på, men det kommer kanske ta ett litet tag. Men det kommer. Det vet jag helt säkert.

Och just nu vill jag bara få upp allting som fortfarande (!!) ligger fint nedpackade i kartonger och få tapeter som är utvalda på plats. Ja helt enkelt få ordning på allt. Det känns som att jag verkligen måste börja från grunden om jag ska kunna få rutiner på allting. Så morgondagen kommer ägnas till detta. Och mina barn, dom ska jag ha springande runt benen. För det är precis det dom är bäst på. Att vara mina underbara barn.

Varför acceptera ett beteende som man igentligen inte vill acceptera? Vad är det som gör att man lever i det utan att göra någon ingentlig förändring? Jag blir så arg på mig själv att jag tror att det ska bli annorlunda nu. Men det blir inte det. Det är samma sak varenda gång. Jag blir så trött, mest på mig själv.


Jag vet att jag är stark nog att klara mig själv, för jag har genom åren lärt mig att ensam är stark många gånger. Men jag vill inte att mina barn ska behöva bli starka och säkra på sig själva på det sättet. Utan jag vill att dom ska bli starka och självständiga genom kärlek och trygghet. Och man kan inte ge 100% trygghet och kärlek om man inte själv är lugn och harmonisk. Jag vill kunna ge dom precis allt dom behöver, alltid 24/7.




jag vill bara slippa kaos
kunna vara lugn i alla
situationer
vill kunna sova på nätterna
äta på dagarna och slippa
grubbla tills ögonen står
i kors. punkt.

Nu känns det som att det finns ett slut på allt. Det är kaos i hela lägenheten men jag trivs som fisken i vattnet redan! Och det är helt underbart att känna att man vill gå hem att det är skönt att vara hemma och att faktiskt trivas. Det är lådor och saker tamefan överallt men det är helt perfekt. Som jag sa till min käraste igår, det är otroligt skönt att känna att man vill göra fint och fixa. Nu vill jag bara ha undan alla kartonger och få fram alla saker, in med kläder i skåp och få ordning. Jag känner det, att det kommer bli superbt. Kanon.

Till en helt annan sak så ska jag jobba min första dag imorgon på 3 år. Tre hela år, och jag är nervös så in i helvete! Tusen saker som jag måste komma ihåg och massa andra saker. Men jag vet att det kommer bli bra, allt kommer bli bra. Allt kommer bli superbt!