Idag är en bra dag, en snyggdag en kickass dag helt enkelt. Ingenting skulle kunna få mig att slås ned idag, vad som en skulle hända skulle jag göra det bästa av det och vandra vidare lagom oberörd för dagar som denna får mig att känna mig oslagbar. Som att jag skullle klara precis vad som helst. Och jag vet att just denna dagen skulle jag göra det. Jag skulle behöva såna här dagar mycket oftare. Ungefär varje dag!
Min karl får magen att pirra lite extra och ungarna får hjärtat att växa sig en storlek större. Idag älskar jag livet, är glad för det fina jag har och är tacksam för att jag finns. ♥
eufori
i slipped and fell into the concrete below
Jag har tagit ett beslut, ett beslut som jag står fast i och inte ångrar. Jag har valt att leva ensam med mina barn, jag har bestämt mig för att flytta till gränna. Och jag har valt att flytta till Gränna för att det känns 'hemma' och mycket för att jag känner någon sorts lugn där, ett lugn som varit på flykt. Jag vill ha tillbaka mitt lugn och framförallt min trygghet. Min egen trygghet, den som fanns inom mig. Den som alltid gjorde att jag inte har tvekat, men som nu känns längre bort än någonsin. Det jobbigaste med att ta ett så stort beslut var att göra det själv. För jag har alltid lyssnat på vad andra tycker, känner och vill istället för att sätta min vilja och mina känslor i första hand. Och det har gjort att jag i stort sett aldrig gjort det jag vill utan det alla andra vill för att behaga dom. Och allt det grundas i att jag är fruktansvärt konflikträdd. Jag gör alltid allt jag kan för att slippa konflikter, speciellt i familjen även om det skulle betyda att jag ska vara på 4 ställen samtidigt. Jag är rädd för att såra någon annan med vad jag tycker eller säger. Och många gånger håller jag käften i stället för att stå upp för mina åsikter.
Det finns saker som ett barn inte ska behöva gå igenom under några som helst omständigheter. Men som vissa, och alldeles för många barn med mig ändå får göra. Det finns saker jag minns, som om det vore igår. Men det mesta har jag förträngt, mycket för att jag inte vill minnas och ännu mer som jag helt enkelt inte kan komma ihåg. Det är som att det är raderat ur minnet. Samtidigt som dofter, ögonblick, eller ljud kan få mig att minnas och känna mig så liten igen. Som att det hände igen -precis nu. Och som dom säger, det som inte dödar det härdar.
Utan min uppväxt och alla dess knagliga och snåriga vägar som jag fått ta på vägen hit har det på gott och ont gjort mig till den jag är idag. Och det är jag stolt över. Stolt över vem jag är.
Och jag håller av min familj något otroligt. Jag har kommit underfull med en heldrös med saker som jag inte förstått innan. Och jag kan se varför människor i min omgivning har reagerat på sätt som dom faktiskt gjort under åren på ett annat sätt. Det gör att jag kan säga att jag älskar min familj.
Nej det är så mycket tankar som springer omkring i skallen på mig att jag inte får rätsida på någonting.
Och just nu känns allting fruktansvärt tungt, som att jag är redo att ge upp på mångt och mycket. Men jag har bestämt mig för att inte göra det hur mycket jag än vill. Jag kan inte göra det, jag har 2 vackra, underbara söner som förgyller mina dagar. Mina små vilddjur som kan driva mig till vansinne och få mig att le i samma sekund.
Dagar som denna känns det som att jag skulle kunna stå mitt i ett folkhav och skrika rakt ut men ingen skulle reagera på att någon står där och skriker i panik. För panik är nog vad man kan kalla det, när man bara vill springa ifrån sig själv och inte behöva komma tillbaka på länge. Panik över att det ligger och gnager inom en..
Och många gånger vet jag inte vart jag ska börja, vilken ände som är minst jobbig att börja i. I do it with babysteps.
snusande små vackra
andetag bästa sömnpillret
på jorden
how on earth did i get so jaded
Livet tar vändningar som kanske inte alltid förväntas, men som kanske är det bästa för alla parter. Eller för en part, det finns tillfällen när man måste vara egoistisk och tänka på sig själv. Jag har valt att göra det, att tänka på mig själv för en gång skull för hela mitt liv har jag levt för att göra alla andra nöjda, jag har varit rak och ärlig bland vänner men när det har kommit till familj har jag gjort helt tvärtom.
Om någon sagt till mig att göra en sak har jag gjort det även om jag igentligen velat göra något annat, bara för att behaga och göra andra nöjda. Jag har alltid lyssnat så mycket på vad andra sagt och gjort "deras" val. Vilket har resulterat i att jag inte har fått lära mig på rätt sätt, eftersom det inte har blivit så många fel på vägen.
Men nu när jag står i ett vägskäl och ska välja själv då blir jag så osäker. Osäker på om det är rätt eller fel, om man ska eller inte ska. Och allt detta på grund av att jag inte har gjort mina egna beslut. Men det är slut nu, jag kommer ta beslut som inte alltid kommer uppskattas av alla i min närhet, men jag önskar och hoppas det respekteras. All kärlek till min familj.
——
Jag har valt att gå min väg
det kanske inte är rätt väg
Och det kanske blir en hård
väg men då är det den vägen
jag måste gå för att få lära mig
på mitt sätt inte på någon
annans sätt, för jag vet att
jag kommer gå stärkt ur detta
Between the hard times i smile
Det är en sån obeskrivlig känsla, man kan inte sätta ord på hur man känner. För det bara bubblar upp tusen saker man vill att dom ska veta. Jag kan säga att jag Älskar dom flera gånger om dagen och ändå vill jag bara hålla om dom och aldrig släppa. Jag vill att dom ska veta hur mycket dom ger mig, all den kraft dom ger ifrån sig. All den glädje och kärlek dessa små kroppar ger.
Livslång kärlek ♥
egoistisk må hända men
nu blir det bara bättre
mina val beslut och hårda smällar
jag har lärt mig den hårda
vägen och fortsätter på min
alldeles egna väg nu