min luft jag andas, all min kärlek!






Jag stökade runt i ungarnas rum, flyttade sängar och hade mig. Jamie satt i spjälsängen och lekte medans Noah sprang runt med en traktor helt plötsligt försvann så vi leta reda på den och när jag ställer mig upp och tittar på Jamie i sängen då står han upp. Ungen står upp, överdrivet lycklig. Han trillade ner på rumpan efter en liten stund och jag tänkte att det bara var tur. Då gör han samma sak igen när jag står och tittar på honom. Mäkta stolt man blir som mamma då.


Efter en liten stund slog det mig att han börjar bli stor. Han är inte en liten bebis som ligger och sover hela dagarna, som är nöjd av att titta på något som dinglar över huvudet. Icke, här går det undan. Han är överallt, ena stunden i köket andra i Jontes rum eller så har han hittat ett par skor som smakar grusigt och gott. Helt sjukt hur fort tiden går, han är snart 7 månader. Min lilla bebis.


Tjat prat och bubbel, Noah är aldrig tyst. Och nu börjar man höra fler och fler ord. Så man förstår vad han menar och man får börja tänka på vad man säger. Vi anar att han säger fyfan, för när han slår sig tar han sig där det gör ont och säger "fifa". Så nu blir det munkavel här hemma haha. Men det är riktigt roligt när han sitter och pratar för sig själv och det bara rinner ut ord, eller när han tittar på en med den allvarligaste blicken man kan få från en 20 månaders och sen får man en mening man inte fattar ett jota av. Han är så duktig min prins.



~~~~~


theres no love like my love ♥