Jag läste precis dom senaste inläggen och skrivit, mitt i allt kaos som sprang omkring i huvudet på mig. Och jag inser verkligen att det var det absolut bästa som kunde hända. Det bästa beslutet jag kunde ta, för det fick mig att öppna ögonen och att verkligen förstå hur mycket Michel betyder för mig. Inte för oss, inte för pojkarna utan mig. För dom kommer alltid ha honom i sitt liv oundvikligt. Det är ju trots allt deras pappa.

Men jag har insett att jag behöver honom för att vara hel, för att känna mig lugn och rofylld. Jag fick panik att att veta att han inte skulle vara kvar på kvällen att han inte skulle vara hos mig när jag vaknade. När jag förstog att jag inte skulle ha honom att dela allt med, barnens framsteg mina framsteg. Att inte dela min glädje i livet med honom, utan det kändes allting meningslöst helt plöstligt. Och jag insåg helt enkelt att jag inte vill leva en dag utan honom i mitt liv, för är det någon som gör mig lycklig är det han. Denna underbara mannen, min man. Jag Älskar Honom!




♥ mina kärlekar!