Varför acceptera ett beteende som man igentligen inte vill acceptera? Vad är det som gör att man lever i det utan att göra någon ingentlig förändring? Jag blir så arg på mig själv att jag tror att det ska bli annorlunda nu. Men det blir inte det. Det är samma sak varenda gång. Jag blir så trött, mest på mig själv.


Jag vet att jag är stark nog att klara mig själv, för jag har genom åren lärt mig att ensam är stark många gånger. Men jag vill inte att mina barn ska behöva bli starka och säkra på sig själva på det sättet. Utan jag vill att dom ska bli starka och självständiga genom kärlek och trygghet. Och man kan inte ge 100% trygghet och kärlek om man inte själv är lugn och harmonisk. Jag vill kunna ge dom precis allt dom behöver, alltid 24/7.




jag vill bara slippa kaos
kunna vara lugn i alla
situationer
vill kunna sova på nätterna
äta på dagarna och slippa
grubbla tills ögonen står
i kors. punkt.

Nu känns det som att det finns ett slut på allt. Det är kaos i hela lägenheten men jag trivs som fisken i vattnet redan! Och det är helt underbart att känna att man vill gå hem att det är skönt att vara hemma och att faktiskt trivas. Det är lådor och saker tamefan överallt men det är helt perfekt. Som jag sa till min käraste igår, det är otroligt skönt att känna att man vill göra fint och fixa. Nu vill jag bara ha undan alla kartonger och få fram alla saker, in med kläder i skåp och få ordning. Jag känner det, att det kommer bli superbt. Kanon.

Till en helt annan sak så ska jag jobba min första dag imorgon på 3 år. Tre hela år, och jag är nervös så in i helvete! Tusen saker som jag måste komma ihåg och massa andra saker. Men jag vet att det kommer bli bra, allt kommer bli bra. Allt kommer bli superbt!

jag vill bara springa härifrån. ge mig lite motivation.

helt sjukt vad saker jag eller vi rättare sagt samlat på oss under det ynka året vi bott här,  saker jag har letat efter som en besatt har jag hittat nu. På helt andra ställen än där jag letat. Ganska självklart eftersom jag inte hittade dom..


Nog om det, det jag skulle ta upp var att jag har så svårt för att slänga saker för dom kan ju faktiskt vara bra att ha? Och då är ju frågan: alla saker som man hittar i lådor/garderober och andra gömmar som man klarat sig utan i så gott som ett år. Behöver man verkligen dom?
Tror inte det. Men jag kan ändå inte göra mig av med dom. Jag får helt enkelt ösa ner alla saker som ligger gömda på alla olika ställen i soppsäckar och slänga utan att igentligen titta. Så får det bli?


Nej men om jag skulle fortsätta med min lilla, eller inte så lilla lista. Har ju typ hundra saker som ska göras idag.

     
Försöker få tag på någon som kan ge mig ett svar på om det är möjligt att jag får ha dagisplats i Gränna över sommaren.. Helt stört omöjlgt att få ett svar från någon. Den ena vet inte, den andra är icke anträffbar (dom senaste 4 arbetsdagarna) och den tredje chefen i detta fallet som jag helst av allt skulle vilja prata med hon är på tjänstemöte till klockan 10 i morgon förmiddag.. Fantastiskt. Det är ännu bättre när dom säger att dom ska ringa tillbaka och inte hör av sig alls, vansinnig blir jag. Nu är det inte så mycket jag kan göra åt saken.

Jamie ska ju börja skolas in på måndag, och jag ska börja gå brevid på jobbet när inskolningen är klar, dom räknar på 2 veckor och jag är otrolgt tveksam till att det verkligen behövs 10 hela dagar.. Han är ju faktiskt ganska så van vid miljön och fröknarna eftersom han varit med i stort sett vid varje lämning/hämtning. Samtidigt är han ju faktiskt ganska mammig.. Jag tror i vilket fall att det kommer gå bra!