Mina barn är allt för mig. Allt och lite till, och det har jag alltid vetat. Men sedan jag började jobba har jag verkligen förstått vad dom verkligen betyder och vilken stor grej det igentligen är. Att vara mamma, det är nästan som att vara superkvinna ibland. Med abslout sanning i dom orden. Som mammaledg hinner man en jävla massa om man vill, dum nog så har jag kanske inte alltid utnyttjat tiden som man i efterhand önskat att man gjorde. (lätt att vara efterklok) Men nu när jag börjat jobba och inser att man ska hinna allt det man gjorde när man var hemma, fast på mycket färre timmar. Jo då gäller det att göra det också! Få ihop allting med dagistider, busstider som ska passa med jobbet, städning, tvätta och inte minst ha tid över till barnen och sig själv också.

Då gäller det som min mamma alltid säger att ha rutiner jag har inte kommit in i det än. Men jag hoppas att jag kommer göra det snart. Och jag tror också att jag kommer göra det, hitta rutiner och en rytm som passor i vår familj. Det är jag helt säker på, men det kommer kanske ta ett litet tag. Men det kommer. Det vet jag helt säkert.

Och just nu vill jag bara få upp allting som fortfarande (!!) ligger fint nedpackade i kartonger och få tapeter som är utvalda på plats. Ja helt enkelt få ordning på allt. Det känns som att jag verkligen måste börja från grunden om jag ska kunna få rutiner på allting. Så morgondagen kommer ägnas till detta. Och mina barn, dom ska jag ha springande runt benen. För det är precis det dom är bäst på. Att vara mina underbara barn.