Jag har gått med lite smått och jävligt elakartad panik dom senaste 2 veckorna, och det är fan inget kul. Först och främst över att jag inte hat något jobb nu när mammaledigheten tar slut och för det andra så visste vi inte om Jamie skulle få någon dagisplats eftersom det verkade som att det var fullt överallt häromkring. Men det har han nu iaf, och han börjar inskolningen på självaste födelsedagen. Han blir 1 om ca en månad!  Det är galet hur fort tiden går.

Det känns helt lönlöst att ens söka jobb eftersom att jag inte har så mycket erfarenhet av något annat än att byta blöjor och mata barn. Och det är precs så det känns. Som att jag inte gjort något annat i hela mitt liv. Min utbildning är ju inte heller något och hänga i julgranen. Sömmerska, jippi. Nej så just nu vill jag bara att det löser sig, att jag slipper tänka på detta Och jag söker jobb som det mesta, och samma jobb ungefär 200 gånger känns det som!

Och inte nog med det, så ska vi flytta mitt i allt. Den sista juni ska vi vara ute, och det är mitt i veckan vilket betyder att Michel jobbar. Och om det går som det ska så kommer jag helt enkelt stå där med 2 ungar, ett (förhoppningsvis) jobb och ett stort flyttlass ensam. Och nog för att jag är envis nog att klara det men det känns tungt och rent omöjligt just nu. Men som sagt, envis som jag är så ska jag klara det. Jag måste!





                    
       Noah här om dagen när han skulle ut och leka. Det är just detta som gör att man inte ger upp.