Jag har världens kortaste tålamod, speciellt på morgonen. Då vill jag bara försvinna, jag vill gå och lägga mig i källaren. Och det sista jag vill då är att gå upp, jag är sur och otrevlig. Och hoppas in i det sista att pojkarna ska somna om så jag får sova en liten stund till. Även om jag vet att dom inte kommer göra det och att det bara gör mig surare så gör jag det ändå. Men jag har min tillflyktsort - toaletten. 10 djupa andetag, och sen tillbaka till verkligheten och att få en puss & en kram av en liten kille med snuttefilt i ena handen och tutten i munnen. En liten som jag kallar bebis, som ligger och tuttar på sina tår eller har lyckats ta sig upp i krypställning och utbringar ett lyckosmile. Och att då få se dom finaste små pojkarna sitta och leka i ljuset från lampan det är vad som får mig att vakna på morgonen i min takt. Det är morgon, det är kärlek.


Jag har bra men lite tålamod. Och nu har det ändå blivit bättre. Jag känner att jag blir starkare hela tiden, att det byggs på ju fler utmaningar och prövningar jag utsätts för. Och många gånger funderar jag verkligen på om man inte borde utrustas med en extra dos med tålamod när man blir förälder, jag har många gånger önskat det. För jag har inte det som behövs alla gånger. Som igår, då brast det. Det tog slut, och jag kände mig så liten när det hände. Michel tog över nattningen och jag blev bara sittandes och stirrade, förundrad över hur han orkar ibland. Men när jag vaknade imorse kändes det som om allt hade fyllts på igen, som att denna urladdning behövdes och det känns bra. Jag blir starkare för varje motgång jag tar mig igenom.

Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag är en bra mamma, jag vet att mina barn får den kärlek och uppmärksamhet dom behöver. Men ändå ifrågasätter jag mig själv, om jag verkligen klarar allt som detta betyder. Men jag vet att jag klarar det, för jag vet att när Noah & Jamie går och lägger sig för natten är det två lugna och trygga pojkar som somnar. Och det gör att jag vet att jag är en bra mamma.



~~~~~

♥  kärlek