Vi ska till min Pappa och hälsa på, längesen vi var där nu. Miche är ju ändå inte hemma, så då kan vi ju passa på att åka. Jobbigt med bussen och vagnen bara, det är skitsvårt att få in den på bussen men det brukar ju gå bra tillslut.. Så nu blir det att packa ihop oss och åka in till stan.
~~~~~
varför känns det så jobbigt när det
igentligen inte borde det
varför känner jag mig lämnad och ensam?
min luft jag andas, all min kärlek!
Jag stökade runt i ungarnas rum, flyttade sängar och hade mig. Jamie satt i spjälsängen och lekte medans Noah sprang runt med en traktor helt plötsligt försvann så vi leta reda på den och när jag ställer mig upp och tittar på Jamie i sängen då står han upp. Ungen står upp, överdrivet lycklig. Han trillade ner på rumpan efter en liten stund och jag tänkte att det bara var tur. Då gör han samma sak igen när jag står och tittar på honom. Mäkta stolt man blir som mamma då.
Efter en liten stund slog det mig att han börjar bli stor. Han är inte en liten bebis som ligger och sover hela dagarna, som är nöjd av att titta på något som dinglar över huvudet. Icke, här går det undan. Han är överallt, ena stunden i köket andra i Jontes rum eller så har han hittat ett par skor som smakar grusigt och gott. Helt sjukt hur fort tiden går, han är snart 7 månader. Min lilla bebis.
Tjat prat och bubbel, Noah är aldrig tyst. Och nu börjar man höra fler och fler ord. Så man förstår vad han menar och man får börja tänka på vad man säger. Vi anar att han säger fyfan, för när han slår sig tar han sig där det gör ont och säger "fifa". Så nu blir det munkavel här hemma haha. Men det är riktigt roligt när han sitter och pratar för sig själv och det bara rinner ut ord, eller när han tittar på en med den allvarligaste blicken man kan få från en 20 månaders och sen får man en mening man inte fattar ett jota av. Han är så duktig min prins.
~~~~~
theres no love like my love ♥
Jag har världens kortaste tålamod, speciellt på morgonen. Då vill jag bara försvinna, jag vill gå och lägga mig i källaren. Och det sista jag vill då är att gå upp, jag är sur och otrevlig. Och hoppas in i det sista att pojkarna ska somna om så jag får sova en liten stund till. Även om jag vet att dom inte kommer göra det och att det bara gör mig surare så gör jag det ändå. Men jag har min tillflyktsort - toaletten. 10 djupa andetag, och sen tillbaka till verkligheten och att få en puss & en kram av en liten kille med snuttefilt i ena handen och tutten i munnen. En liten som jag kallar bebis, som ligger och tuttar på sina tår eller har lyckats ta sig upp i krypställning och utbringar ett lyckosmile. Och att då få se dom finaste små pojkarna sitta och leka i ljuset från lampan det är vad som får mig att vakna på morgonen i min takt. Det är morgon, det är kärlek.
Jag har bra men lite tålamod. Och nu har det ändå blivit bättre. Jag känner att jag blir starkare hela tiden, att det byggs på ju fler utmaningar och prövningar jag utsätts för. Och många gånger funderar jag verkligen på om man inte borde utrustas med en extra dos med tålamod när man blir förälder, jag har många gånger önskat det. För jag har inte det som behövs alla gånger. Som igår, då brast det. Det tog slut, och jag kände mig så liten när det hände. Michel tog över nattningen och jag blev bara sittandes och stirrade, förundrad över hur han orkar ibland. Men när jag vaknade imorse kändes det som om allt hade fyllts på igen, som att denna urladdning behövdes och det känns bra. Jag blir starkare för varje motgång jag tar mig igenom.
Jag vet att jag är stark. Jag vet att jag är en bra mamma, jag vet att mina barn får den kärlek och uppmärksamhet dom behöver. Men ändå ifrågasätter jag mig själv, om jag verkligen klarar allt som detta betyder. Men jag vet att jag klarar det, för jag vet att när Noah & Jamie går och lägger sig för natten är det två lugna och trygga pojkar som somnar. Och det gör att jag vet att jag är en bra mamma.
~~~~~
♥ kärlek
32 par omaka barnstrumpor! Vad gör jag för fel? Tappar jag dom när jag går till tvättstugan? Är det folk som går och tar strumpor ur tvättmaskinen i tvättstugan sparar dom och lägger dom i en låda som sovenirer? Inte en aning, borta är dom iaf och det gör mig lika galen varje gång jag tvättar för det blir bara fler och fler.. hmf.
Utvecklingsamtal imorgon med Jonathan, känns ju inte skumt om jag får säga det. Men visst förstår jag hans lärare som vill veta vad det är för folk han bor hos. Vi har ju låtit Jonathan (som för övrigt är min kusin sim bor hos oss) ta ansvar för skolan själv. Och jag måste säga att han gör det utan anmärkning. Han kommer oftast upp på morgonen, pluggar utan tjat och får fina betyg på proven som ligger i snitt på VG. Det bästa av allt är att han själv är stolt över vad han lyckas med och brukar säga "varför gjorde jag inte såhär från början". Bättre sent än aldrig.
Noah och Michel sover i soffan och Jamie sitter och läser en bok brevid mig här. Han som för övrigt inte går att lämna ensam i ett rum längre eftersom han kryper, eller krälar vill jag säga. Han tar sig fram och fort går det. Om man vore hälften så envis som honom skulle man klara allt man tog sig för.
Det är mer än okej att få stå upp, helst hela tiden.
Hade människorna större näsa förr eller blir dom större ju äldre man blir? Det var en sak som slog mg när jag åkte buss sist. Och i det stora hela stämmer det verkligen att äldre har stora näsor. Varför vet jag inte, det är bara dagens sanning. Jag måste kolla upp det för jag har verkligen inte kunnat släppa det.
Det är ju inte världens största problem.. hmf. fundera kan jag ju få göra iaf :)
