Jag har tagit ett beslut, ett beslut som jag står fast i och inte ångrar. Jag har valt att leva ensam med mina barn, jag har bestämt mig för att flytta till gränna. Och jag har valt att flytta till Gränna för att det känns 'hemma' och mycket för att jag känner någon sorts lugn där, ett lugn som varit på flykt. Jag vill ha tillbaka mitt lugn och framförallt min trygghet. Min egen trygghet, den som fanns inom mig. Den som alltid gjorde att jag inte har tvekat, men som nu känns längre bort än någonsin. Det jobbigaste med att ta ett så stort beslut var att göra det själv. För jag har alltid lyssnat på vad andra tycker, känner och vill istället för att sätta min vilja och mina  känslor i första hand. Och det har gjort att jag i stort sett aldrig gjort det jag vill utan det alla andra vill för att behaga dom. Och allt det grundas i att jag är fruktansvärt konflikträdd. Jag gör alltid allt jag kan för att slippa konflikter, speciellt i familjen även om det skulle betyda att jag ska vara på 4 ställen samtidigt. Jag är rädd för att såra någon annan med vad jag tycker eller säger. Och många gånger håller jag käften i stället för att stå upp för mina åsikter.
Det finns saker som ett barn inte ska behöva gå igenom under några som helst omständigheter. Men som vissa, och alldeles för många barn med mig ändå får göra. Det finns saker jag minns, som om det vore igår. Men det mesta har jag förträngt, mycket för att jag inte vill minnas och ännu mer som jag helt enkelt inte kan komma ihåg. Det är som att det är raderat ur minnet. Samtidigt som dofter, ögonblick, eller ljud kan få mig att minnas och känna mig så liten igen. Som att det hände igen -precis nu. Och som dom säger, det som inte dödar det härdar.
Utan min uppväxt och alla dess knagliga och snåriga vägar som jag fått ta på vägen hit har det på gott och ont gjort mig till den jag är idag. Och det är jag stolt över. Stolt över vem jag är.

Och jag håller av min familj något otroligt. Jag har kommit underfull med en heldrös med saker som jag inte förstått innan. Och jag kan se varför människor i min omgivning har reagerat på sätt som dom faktiskt gjort under åren på ett annat sätt. Det gör att jag kan säga att jag älskar min familj.



Nej  det är så mycket tankar som springer omkring i skallen på mig att jag inte får rätsida på någonting.
Och just nu känns allting fruktansvärt tungt, som att jag är redo att ge upp på mångt och mycket. Men jag har bestämt mig för att inte göra det hur mycket jag än vill. Jag kan inte göra det, jag har 2 vackra, underbara söner som förgyller mina dagar. Mina små vilddjur som kan driva mig till vansinne och få mig att le i samma sekund.
Dagar som denna känns det som att jag skulle kunna stå mitt i ett folkhav och skrika rakt ut men ingen skulle reagera på att någon står där och skriker i panik. För panik är nog vad man kan kalla det, när man bara vill springa ifrån sig själv och inte behöva komma tillbaka på länge. Panik över att det ligger och gnager inom en..
Och många gånger vet jag inte vart jag ska börja, vilken ände som är minst jobbig att börja i. I do it with babysteps.








snusande små vackra
andetag bästa sömnpillret
på jorden