Bland det jobbigaste jag vet är att vara ensam inte det att sitta hemma själv en kväll. Det kan jag tycka är det bästa som finns. Men just att känns mig ensam i ett förhållande, man ska ju inte behöva det men jag gör det och det är allt för ofta.
Jag vet att jag inte är det, men när jag väl känner så är det ofta på grund av att jag är så osäker.

Jag har fått höra så många gånger att jag är stark, men då vill jag bara skrika rakt ut att jag inte är det. Att det skönaste som finns är att gråta, att få säga det jag har i tanken och att kunna göra det utan att känna att jag sårar någon annan. Och det resulterar oftast i att jag faktiskt håller allt inom mig. Och tillslut bubblar allt över. Jag vill kunna känna mig stark och stolt men jag känner mig så liten och otillräcklig.

Men jag vet att jag aldrig behöver vara ensam för jag har två vackra söner som jag älskar så otroligt högt. Det finns inget som kan ta den platsen i mitt hjärta. Finns inget som kan få mig att vilja ändra mitt liv. Dom är det vackraste och mest underbara varelser mina ögon skådat. Jag skulle kunna rabbla i all evighet. Men det finns inte ord som kan berskirva.


~~~~~

jag älskar er.